gunvormaazon

Så här på tvåtusenelvas sista dag känns det okej att se tillbaka även om här-och-nu är idealet. Nu är jag på mitt femtioåttonde år - det är lite läskigt att det finns mer tid att se tillbaka på än att blicka fram emot om jag inte blir mer än 114 år förstås – och det vet jag i dagsläget inget om som tur är.  När jag känner mig låg brukar olika spöken av tillkortakommanden och skam sticka upp sina fula trynen och påminna mig om att jag är en liten, liten lort på jorden. Just nu känner jag mig tillfreds och tänker mest på sånt som jag är stolt över! Vad får då mig att sträcka på mig lite extra och le stort?

På första plats i min stolthetsparad kommer mina barn och jag är också stolt mormor. Sen kommer en blandning av sånt som jag gjort genom åren. Jag är stolt och nöjd över att jag genom hela mitt vuxna liv sett till att träna på olika sätt och att jag alltid haft och har hyfsad kondis. Jag är stolt över att jag var en i det gäng som startade Friskis & Svettis i Nynäshamn där jag sen ideellt jobbade först som sekreterare i styrelsen m.m. och sen också utbildade mig till jympaledare. Jag är riktigt stolt över alla de jympapass jag kreerat, spelat in och lett i Nynäshamn och senare i Järfälla. Jag är stolt över att jag 1995 hade modet att säga upp mig och börja plugga på Komvux. Stolt över att detta ledde fram till en magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap på Uppsala universitet 2002. Jag är stolt över de stora förändringar jag genomfört på den enhet på biblioteken i Sollentuna som jag varit ansvarig för 2003 – 2011. Är stolt över min och Anettes idé och över min ansökan till kulturrådet som gav verksamhetsutvecklingsbidrag till vårt projekt där jag hållit i det mesta från ”ax till limpa”, när vi profilerat biblioteksenheten såväl rumsligt som verksamhetsmässigt mot förskolebarn och ”deras vuxna” med utgångspunkt i Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Stolt över skriften om projektet som nu är under tryckning. Jag är stolt över mitt mod att inse när det behövs förändring och stolt över att jag tillsammans med min kära man vågar!  Ser med hemul förväntan fram emot 2012 - som för att använda en klyscha - verkligen är ett oskrivet blad.