gunvormaazon

Funderar och funderar och blickar bakåt för att försöka förstå hur det kommer sig att jag plötsligt sitter här med en kropp med reservdelar. Höftledsprotes på både vänster och höger sida,"dubbelhippie". Samtidigt är jag väldigt glad över att det finns reservdelar för oss som behöver. Internt i min tankevärd  finns ett stråk av bitterhet  över att ha drabbats som jag försöker råda bot på med klyschan "det kunde varit värre" för det kan det ju alltid.

 

Jag försöker förstå varför just jag har drabbats. Ärftlighet är en faktor, men det tror jag inte gäller i mitt fall. Min mor hade inte artros. Min nu 92-årige far har det inte mer än vad som kan anses normalt för hans ålder. Han har båda sina originalhöftleder kvar. Jag har sju syskon och ingen av dem har höftledsartros.När jag känt av mina höfter vid upprepade perioder, först med år emellan sen med månader emellan och till  slut tätare och tätare, googlade jag för att hitta information om vad som felades. Då läste jag bl.a. om höftledsartros. Det stod att förutom ärftlighet fanns riskgrupper. Till riskgrupperna hörde överviktiga, rökare, inaktiva samt lantbrukare (som min far varit) och andra yrkesgrupper med tunga arbeten. Inget av detta stämde in på mig varför jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mig att jag höll på att utveckla just höftledsartros. Så sent som 2016 då jag bytte min vänstra höftled var det ovan nämnda riskgrupper som huvudsakligen uppgavs när jag googlade. Googlar man höftledsartros idag har riskgrupperna reviderats. Bland annat den som tränar mycket och intensivt tillhör riskgruppen, och då kan jag förstå att jag drabbats.

 

Jag är uppväxt på riktiga landet på en bondgård med sju syskon, jag är näst äldst. Fyra av oss är födda på 50-talet och fyra på 60-talet. Jag är född i december 1954. Vi barn for omkring som ungar gör och vi hade hagar och skog att hoppa, klättra och ränna omkring i. När vi började skolan åkte vi skolbuss från stora vägen, dit var vi tvungna att ta oss ca 1,5 km enkel väg, Vi cyklade, gick, sprang, åkte spark, längdskidor eller pulsade ibland i djup snö denna sträcka morron och eftermiddag under skolterminerna för min del i åtta år.

I mellanstadiet hade vi skolidrottstävlingar och jag gillade höjdhopp och 60 m. Pappa gjorde en höjdhoppställning och jag tränade flitigt med den s.k. saxstilen. Jag sprang ikapp mycket med mina bröder, en ett år äldre och en ett år yngre, och jag sprang alltid ifrån dem. Varje höst samlades tre skolor för friidrottstävlingar årskursvis. Det året jag gick i femman vann jag höjdhoppet och sprang till mig en tredjeplats på 60 m. Hur det gickde åren jag gick i fyran och sexan har jag inget minne av vilket antagligen betyder att det inte gick så bra.

När  man bor på landet och ska till kompisar är det en bit att ta sig. Jag cyklade till kompisar flera gånger i veckan och det blev säkert mellan 10-30 km per vecka så länge vädret tillät cykling. På vintern blev det skidor eller apostlahästarna när jag ville träffa kompisar.

Efter åttan sommarjobbade jag i närmsta stad dit det var 15 km och det var cykel som gällde dit och hem. Ibland cyklade jag tillbaka till stan på kvällen för att träffa kompisar och killar och hem igen för att sova. Minimisträcka på cykel per dag var alltså 3 mil men flera dagar i veckan blev det 6 mil Cykeln var ett transportmedel för att kunna ta sig tid man skulle eller ville och jag fick automatiskt en  bra grundfysik.

Efter sommarlovet flyttade jag till stan och började jobba. Till jobbet var det bara 15 min promenad. Jag bodde fyra halvtrappor upp och efter något år upptäckte jag att jag blev andfådd av att gå uppför trapporna. En lördag när jag inte hade något annat för mig tog jag en promenad och hamnade då på ett motionsspår i närheten av där jag bodde. När jag följde spåret kom ett gäng killar och joggade förbi, troligen ett fotbollslag, Det var 1970 jag skulle fylla 16 år jag hade tappat min goda kondis och kände att jag inte var i form. Jag hade också skaffat mig ovanan att röka en eller annan cigarett när jag var ute med kompisar.

Där och då efter att killarna joggat förbi bestämde jag mig för att börja jogga. Redan på söndagen letade jag upp mina gamla gympaskor o tog på mig en gammal T-shirt o ett par gamla brallor och gav mig iväg till platsen där löpspåret började. Spåret var 2,1 km. Jag satte av i något som nog närmast var det fortaste jag då kunde springa och kom kanske 2-300 m sen kunde jag knappt andas och det sved i lungorna och jag mådde illa. Efter en paus för återhämtning tog jag mig runt de där 2,1 km genom att gå och jogga om vartannat och efteråt kändes det bra.

Jag har  alltid älskat skogen sen jag var mycket liten och att vistas i skog och att kombinera det med rörelse är återhämtning nummer ett har jag med tiden konstaterat. Att springa på en skogsstig eller att sitta på en sten i skogen och glo och låta tankarna vandra är ett behov jag har.

Den här första joggingturen var faktiskt före den stora joggingvågen i alla fall i den stan där jag bodde. Jag fortsatte med mina joggingturer ett par gånger i veckan och slutade med cigaretterna. Efter ett par månader orkade jag jogga hela spåret utan att stanna och jag började känna mig som mig själv igen. Jag började också gå direkt till stadens gamla badhus på fredagarna när jag slutade jobbet och det var kvinnornas baddag. Jag simmade mellan 600 -1000 m varje gång.

 

Fortsättning följer...