Mitt liv - Idrott och träning - del 1
Har sett serien "Gympaläraren" med Kalle Zackari Wahlström på TV och hans kamp för att få högstadieelever att röra mera på sig. Tänker tillbaka på hur det var med fysisk aktivitet för mig när jag var barn/ungdom och varför jag alltid hållit på med olika former av träning.
Idrott och träning kom till mig på riktigt när vi skaffade TV 1964. Det året fyllde jag 10. Plötsligt öppnade sig ett TV-fönster mot idrottsvärlden med kvinnor och män som tävlade i VM och OS. Redan då fastnade jag för friidrott. Jag gillade också gymnastik, helst det fria programmet med volter, spagat och annat. Konståkning var också roligt att titta på. Springer gör ju alla barn och jag sprang i kapp med mina bröder. Oftast sprang vi barfota. Pappa ordnade en hemmagjord höjdshoppställning och jag kunde tillbringa timmar med att försöka hoppa högre och högre. Vi hade inget mjukt att landa i utan det gällde att komma ner på fötterna. Jag hade en väldigt egen höjdhoppsstil. Hoppade med benen böjda under mig. Hur jag än försökte bana in saxstilen ville det sig inte. Jag och min tre år yngre syster började också härma de gymnaster vi sett på TV. Vi lärde oss att gå ner i brygga genom att böja oss bakåt intill en vägg och gå med händerna neråt tills dess att vi stod med händerna på golvet i en fin brygga. När vi väl lärt oss det var steget inte långt till att ta sats och gå upp på händerna och slå över i brygga. Det dröjde inte länge förrän vi gjorde fina handvolter. Vi tränade på split och spagat. Att lära sig hjula var ingen konst även om det var lite si och så med tekniken. Vi hade roligt när vi tränade och vi höll sams, lillsyrran och jag, när vi höll på med gymnastik. Annars var det inte mycket bevänt med sämjan oss emellan på den tiden. Lillsyrran var som sagt tre år yngre och fortsatte med gymnastiken genom skolan. Hon var duktig och var med på en del uppvisningar.
Som ett av åtta syskon och uppvuxen på en bonnagård långt uti Tjotahejti fanns ingen som kunde skjutsa till några träningar. Men samma år som TV:n kom in i mitt liv började jag mellanstadiet och kunde delta i skolidrottstävlingar varje höst. Det var tre skolor som hade gemensamma friidrottstävlingar. Vår arena hette Dammbroängen. Jag minns året då jag gick i femman, jag tävlade i 60 m, höjdhopp och längdhopp. Höjdhoppet vann jag med 1,20 m och på 60 m kom jag trea men jag minns inte placeringen i längdhopp - gick antagligen inte lika bra där och kast med liten boll ställde jag inte ens upp i. Kast var inte min gren.
När en är barn och bor i Tjotahejti är cykeln ens bästa vän. Under hela skoltiden cyklade, sprang, gick vi eller åkte spark ut till stora vägen där skolbussen plockade upp oss. Det var en sträcka på knappt två km som vi tog oss för egen maskin varenda skoldag fram och tillbaka i ur som skur. På vintern var det ibland snöpulsning för ingen hann ploga innan vi var tvungna att ge oss iväg till skolbussen. När jag började småskolan kom också hopprepet in i mitt liv. Mina klasskamrater kunde redan hoppa rep. Inte vet jag varifrån jag fick mitt första hopprep, kanske var det av farmor. Nu gällde det att lära sig själva hopptekniken så jag fick vara med på rasterna. Mittemot boningshuset på Tjotahejtigården låg ett uthus i två plan som innehöll snickarbod, magasinsutrymmen och skräpvind. Dessutom fanns en utbyggnad i cement med platt tak som innehöll en gammaldags tvättstuga. Innanför tvättstugan under uthuset fanns också potatis- och matkällare. Det platta cementtaket på utbyggnaden blev nu arena för mitt idoga tränande med hopprepet. När jag som förstagluttare kom hem från skolan på eftermiddagen kunde jag klättra upp på det platta taket och hoppa rep i timmatal. Inte hade jag några dämpade gympaskor utan hoppade i sandaler eller barfota om det var tillräckligt varmt. Då fick jag mitt livs första omgång av benhinneinflammation fast det begrep jag ju inte då och inte begrep jag att det berodde på det idoga rephoppandet på hårt underlag. Till slut gick det förstås över. Förutom vägen till skolbussen, rephoppandet och gymnastiserandet med lillsyrran flängde jag runt med mina syskon och hoppade i halmdösen, klättrade i träd, byggde kojor och allt annat som ungar hittar på. När jag gått ut ettan och storbrorsan tvåan cyklade vi på sommarlovet fram och tillbaka till simskolan. Fadadammen där simskolan hölls låg ca 9 km hemifrån. Jag minns att vi hade en riktigt elak simskolelärare. Särskilt min bror blev utsatt och lärde sig inte simma den sommaren, vilket jag faktiskt gjorde. Sista delen av vägen till simskolan var en grusväg med lång brant backe som knappt gick att cykla uppför men nerför blev det gärna mer fart än man klarade av. En dag cyklade jag omkull på hemvägen och blodvite uppstod. Hela knäet var sönderskrapat och det tog lång tid innan det läkte. Jag har fortfarande ärr kvar.
När jag kom upp i högstadiet och det blev viktigt med kompisar så cyklade jag många mil för att kunna träffa jämnåriga. När jag var 14 år sommarjobbade jag på Tempo (numera Åhlens) inne i stán. Till stán var det 15 km och det var cykeln som gällde. Dessutom cyklade jag för att träffa kompisar på kvällarna så jag cyklade mellan 3 - 6 mil per dag nästan alla veckans dagar.
När jag slutat folkskolan och gått ett år på yrkesskola flyttade jag 15 år gammal till stán och började jobba som montör på en liten fabrik. Tio minuters promenad till jobbet och stillasittande arbete gjorde att jag efter något halvår blev andfådd när jag gick fyra halvtrappor upp till min lilla etta. Det kändes konstigt. Jag förstod ju att det berodde på att jag inte längre cyklade och inte heller promenerade eller rörde mig på annat sätt särskilt mycket. Jag fyllde 16 år och min kondis var dålig och min mathållning var en katastrof. Fanns dagar då jag levde på kexchoklad och japp. En dag när jag i alla fall tog en lite längre promenad hamnade jag uppe vid ett skogsparti som kallas Hållet och där fanns det ett motionsspår som jag följde. Det här var våren 1971 och den stora motionstrenden med löpning låg väl alldeles bakom hörnet. När jag gick där på motionsspåret blev jag omsprungen av några löpare, killar förstås. Men tanken slog ner i mig att jag skulle kunna börja springa för att få tillbaka min kondis. Sagt och gjort jag köpte ett par jympaskor för en billig peng. Något stort utbud av löparskor tror jag inte fanns eller också var de för dyra för min skrala kassa. Men jag satte igång med mina billiga skor när jag rotat fram några gamla byxor och nån tröja som fick duga som träningskläder. Första löpturen var en fruktansvärd upplevelse. Efter 500 m kändes det som lungorna skulle sprängas, jag kunde inte andas. Jag drog väl iväg i högsta tempo. Uppvärmning tänkte jag överhuvudtaget inte på. Jag fick hejda mig och gå och såklart sänka tempot och gå i uppförsbackarna. Jag fortsatte i alla fall med mina löpturer några gånger i veckan och efter någon månad orkade jag springa 2,5 km-spåret utan att stanna. Jag växlade mellan löpturer och att cykla på min oväxlade cykel och blev inte längre andfådd av fyra halvtrappor.
På vintern höll jag upp med joggandet. Jag gick till stáns gamla badhus som hade 20-metersbassäng och simmade 1000 m nästan varje fredag efter jobbet. På fredagar hade badhuset tjej/kvinnodag och någon baddräkt behövdes inte. Det jobbigaste var att räkna alla längderna för att få ihop 1000 m. När jag var 17 år började jag arbeta på försäkringskassan ett kvarter från min lilla lya. På vintern gick jag tillsammans med en kollega på någon sorts husmorsliknade gymnastik en gång i veckan. Det var inte särskilt kul men det fanns liksom inget att välja på. Jag var också med i ett korpfotbollslag på jobbet. Men lagsport har inte direkt tilltalat mig. Jag började spela badminton med en annan kollega och det var kul. Vi anmälde oss till korpens turnering för nybörjare. Jag var inte superbra på badminton men min kondis var bra. Min strategi blev att säga till motspelaren att vi värmer upp ett tag till. När jag såg att motspelaren började bli trött så sa jag okej till att börja matchen. Min strategi var framgångsrik och jag vann flera matcher för att jag var uthållig och orkade springa. Jag började också utöka löpturerna till runt 5 - 6 km.
Fortsättning följer...