”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” av Göran Rosenberg

Första meningen: ”JAG HADE LÄNGE föreställt mig att han kom över Bron eftersom den Bron är porten till Platsen, och också faktiskt nyckeln till den, men han kan naturligtvis inte ha kommit över Bron eftersom han kom med tåget söderifrån.”
Detta är den mest berörande berättelse jag någonsin läst. Det har gått ett dygn sedan jag avslutade läsningen och nu ska jag försöka skriva något om den – medan ögonen svämmar över - igen. Jag har läst många överlevnadsberättelser från förintelsen och det gemensamma för dem som överlevde fasorna är att de fortsätter överleva - men som Göran Rosenberg skriver om sin far - ”överlevnaden övergick aldrig i fortlevnad. Skuggorna från det förflutna gör att den överlevande inte kan ta steget över till fortlevnad”. En stor andel – jag hittar inte siffran som Göran Rosenberg nämner just nu – av dem som överlevde tar sina liv. Skuggorna från det förflutna hinner ikapp dem och de finner ingen annan utväg från plågorna. Under läsningen känner jag stor empati för Göran Rosenberg som genomfört detta projekt och skrivit denna så starka och viktiga berättelse. Jag tror att han drivits av ett behov att förstå sig själv genom den historia som utplånade stora delar av hans släkt och gav dem som överlevde skuggor som inget ljus kan betvinga. Skuggor som förstås påverkat mycket i Göran Rosenbergs eget liv. Den här berättelsen gör avtryck - jag kommer att bära den med mig - alltid  - som en påminnelse om vad vi människor kan utsätta varandra för.
Läst | |
Upp