Att acceptera verkligheten

Jag försöker verkligen acceptera att jag har en kronisk sjukdom - höftledsartros - som pockar på med rätt elak värk dag som natt. Jag försöker acceptera att det är bra för mig att ta vissa droger (mediciner). Jag försöker hålla humöret uppe fast jag antagligen inte kan ägna mig åt mina älskade joggingpass då jag rensar huvudet eller löser problem eller bara andas, lyssnar, ser - eller träffar glada härliga joggingkompisar i Friskis & Svettis. Oj jag skriver fortfarande i presens fast det är preteritum nu!

 

Det blev inget Skannelopp i år och något Springtime blir det inte nästa år som jag tänkt och midnattsloppet i Stockholm som jag tänkt springa och ...

Acceptansprocessen - är mitt uppe i den - det får nog ta lite tid - någon sa att 6 - 8 veckor får jag räkna med. Den här texten hjälper mig - den dök upp i mitt facebooksflöde häromdagen - http://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-vid-en-punkt-maste-man-borja-acceptera/. Hjälper när tankarna fylls av upplevd orättvisa när jag läser att höftledsartros främst drabbar överviktiga, storrökare och inaktiva - när jag tänker att någon högre makt skämtat med mig och gett mig detta onda i 60-årspresent! Gick med i en artrosgrupp på Facebook igår för att kunna lufta allt med folk i samma båt.

Jag har anmält mig till rehabyoga  en helhelg den 6 - 7 december - nya vyer och lärdomar tror jag på. Ser faktiskt fram emot att ta mig an ny träningsformer. Nej nu ska jag gå och göra övningar som jag hittade på en sida om höftledsartros och som jag kör i avvaktan på artrosskolan. Pratade med en kollega idag om rehabiliteringsridning - det ska jag ta reda på mer om :-)

 

 

 

Min höftledsartros, Upplevelser och funderingar | |
Upp