gunvormaazon

...fortsättning

 

Innan jag fortsätter skriva vill jag påminna mig själv och delge er som läser om hur vanskligt vårt minne är. Jag citera ur förordet till Peter Gärdenfors bok "Tankens vindlar Om språk, minne och berättande".  Peter Gärdenfors är svensk filosof och professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. 

 

"Vi tror att vi kan lita på minnet när vi tar fram händelser ur vårt inre. Det känns som om vi återupplever episoden som den verkligen var. Men tanken svindlar oss: det vi minns är ofta försköningar, efterkonstruktioner eller rena påhitt. Det egensinniga minnet påverkar naturligtvis också hur vi konstruerar våra berättelser. Det är inte så konstigt att det inte syns i språket om det som berättas är fakta eller fiktion.”

 

När jag skriver blir det inte exakt som det var utan mer utifrån min upplevelse och känsla om hur det var. Allt som händer i ens liv silas genom ens sinne och ställs i relation till ens egen tankevärd, med värderingar, drömmar, erfarenheter, omvärldshändelser etc. Dessutom påverkar tankar och känslor ens mentala och fysiska mående av alla upplevelser på livets väg.

 

Ovanstående har fått mig att fundera över genren självbiografier. Jag ser att allt fler som berättar om sina liv skriver det som en roman t.ex. Leif G. W. Perssons "Gustavs grabb". Författare som skriver om andras liv skriver en dokumentärroman.

 

Nu fortsätter jag att skriva om min dubbelhippieresa så som jag minns den men kanske minnet bedrar...

 

Jag kom igång med jogging ett par gånger i veckan hösten 1970 då jag skulle fylla 16. Under vintern tog jag paus med joggandet men jag vandrade mycket i min hemstad. Å-promenaden, Östra Bergen, Östra Villastaden, Stenkulla och alla andra stadsdelar var mina vandringsstråk. På våren återupptog jag joggingen men det var inte regelbundet. Fanns så mycket annat som lockade. På vanliga promenader följde gärna pojkvän eller kompisar med. Men turerna i joggingspåret var min "egentid", även om det ordet inte var riktigt "uppfunnet" på den tiden. Jag höll mig fortfarande på turer runt 2,5 km.

Det gich några år med perioder då jag joggade 1-3 gånger i veckan med uppehåll på vintrarna. På somrarna cyklade jag mycket t.ex. varje gång jag besökte mitt föräldrahem eller skulle ut till någon badstrand. Dessutom hade min hemstad fått ett  nytt utomhusbad med 50-meters bassäng och där hängde jag mycket på somrarna och simmade  ganska ofta  mellan 500 -1000 m. 

Hösten innan jag skulle fylla 18 fick jag nytt jobb. Jag gick med en kollega på gymnastik den vintern. Den var nyttig men tråkig. På jobbet startade vi ett korpfottbollslag som tränade och spelade en säsong med skiftande framgångar. Jag spelade badminton i jobbets idrottshall och anmälde mig till nybörjarklassen i korpen där det gick bra. Jag hade min  egen strategi eftersom jag hade hyfsad kondis. När jag hade match ville jag ha en rejäl uppvärmning och såg då till att min motspelare fick springa riktigt mycket. När jag hörde att motspelaren var rejält flåsiga sa jag att jag kände mig redo för match. Det var en framgångsrik strategi jag vann inte nybörjarserien men kom tvåa eller trea om jag inte minns fel. Då hade jag dessutom slarvat bort någa matcher genom att inte komma till matchen när något annat lockade, Motspelaren fick då vinsten genom "walk over".

 

Våren efter jag fyllt 18 år började jag fundera mycket på vad jag egentligen ville med mitt liv. Jag hade samma pojkvän sen tre år tillbaka, var han den rätte? Skulle vi flytta ihop fortsätta tillsammans, bilda familj? På något sätt såg jag ett liv framför mig som verkade så förutsägbart så inrutat så tråkigt! Jag kände mig instängd och trots att pojkvännen var mig mycket kär ville jag pröva något annat , stå på egna ben. Jag ville ha en paus i förhållandet men det slutade med att vår relation tog slut. När det tog slut förlorade jag inte bara pojkvännen utan även hans familj som under de tre år vi hängt ihop kommit att bli mycket mer familj för mig än den familj jag kom ifrån. Nu var jag plötsligt ensam.

Jag hade tjejkompisar men ingen som stod mig riktigt nära eftersom det var pojkvännen som fyllt den platsen. Jag var också en udda fågel med mitt joggande och min avsaknad av egentlig grundutbildning. Jag hade åttaårig folkskola och en ettårig kontorskurs i bagaget. Jag arbetade på försäkringskassan som utbildade sin personal genom mycket bra internutbildning på den tiden. Dock led jag av bildningskomplex i det gäng ungdomar jag började hänga med. Alla hade mer utbildning än jag. Flickskola, två- och treårigt gymnasium, några killar hade gått fyraårigt tekniskt. Flera började på eftergymnasiala utbildningar på högskola/universitet. Jag hängde med det här gänget och vi gjorde mycket roligt tillsammans. Men jag hade både låg självkänsla och lågt självförtroende och en känsla av att inte passa in. Jag mådde inte bra mentalt och mina joggingturer blev på sitt sätt ett andningshål men turerna blev allt glesare. Fortfarande var det cykeln som gällde när jag skulle ta mig lite längre sträckor.

 

Efter något år började jag umgås med en kille på jobbet  som var 6 år äldre än jag och vi blev ett par. Jag lämnade gänget och fick ett nytt umgänge genom den här killen som jag dessutom flyttade ihop med. Jag drog med honom ut i joggingspåret och fick sällskap på mina turer vilket var trevligt. Nu blev joggandet mer regelbundet och sträckorna längre oftast 5 - 10 km. Det var också nu jag för första gången kände av mina höfter. Jag minns så väl en solig dag strax före midsommar när jag och en kollega varit och köpt färska jordgubbar till lunch. Vi satt på en bänk utanför jobbet och åt våra jordgubbar. Jag hade haft lite ont i höfterna några dagar och när jag skulle resa mig från bänken där vi satt gjorde det riktigt ont. Jag tänkte att jag hade överansträngt nån muskel med mina löppass och det onda försvann också efter några dagar. Har ingen aning om detta kan ha varit en början på vad som senare skulle komma.

Jag passade inte in i min nya killes umgängeskrets. Det börjar bli lite av en röd tråd genom min ungdomstid "att inte passa in".  Alla var äldre än jag, de var gifta eller sambos och hade småbarn. När det var fest satt killarna för sig och pratade lumparminnen, motorer och bilar. Tjejerna samlades och pratade graviditeter, graviditeter o graviditeter igen, bebisar och barn. Så himla trist! Jag gjorde slut med killen och vi flyttade isär efter ett drygt år eller var det två år? Här sviker minnet. Jag hade i alla fall fått med honom ut i joggingspåret och vi cyklade mycket och ganska långt  sommartid medan vi bodde ihop. Vi lånade också en kanadensare och paddlade mycket den sista sommaren.

 

Fortsättning följer...