"Blekingegatan 32" av Lena Einhorn
Igenkänning är något som jag hittar på olika sätt i böcker jag läser. Det tar ofta fram mina egna minnen och ger mig en nostalgisk dimension under läsningen. Ännu mera intressant är motsatsen, när texten gestaltar det jag inte alls känner igen. Det är då jag kan få aha-upplevelser och ibland nya insikter och förståelse för olikheter.
Fröken Gustafsson arbetade, när hon var 15 år, som expeditassistent på PUB. Det var 1920-tal och då började unga arbeta väldigt tidigt. Det höll i sig rätt länge det där att börja arbeta tidigt. Själv arbetade jag som expedit på Tempo i Nyköping när jag slutat folkskolan och då hade jag inte ens fyllt 15, det var precis 50 år senare. Fröken Gustafsson arbetade på hattavdelningen och jag arbetade på damkonfektion. Fröken Gustafsson var blyg och det var jag också. Men där slutar alla likheter. Greta Gustafsson blev Greta Garbo men i den här boken är hon fortfarande Greta Gustafsson som börjar på Dramatens elevskola, får nya vänner och en begynnande karriär. Det är vanligt med tillbakablickar i böcker men här har Lena Einhorn tagit ett annorlunda grepp med framåtblickar. Vi följer den unga Greta i Stockholm under början av 1920-talet, men får också genom framåtblickar ta del av hur hennes liv senare gestaltade sig som filmskådespelerska i USA.
Det är alltid spännande att läsa romaner som bygger på liv som levts. Jag rekommenderar alla att läsa Blekingegatan 32. Det är en intressant skildring både av tiden och av personen Greta Gustafsson.