gunvormaazon

Det är över ett år sen jag skrev här på bloggen. Måste var den mest händelselösa bloggen i cybervärlden. Men jag har haft annat att tänka på t.ex. den där acceptansen av att inte kunna springa mera. Acceptansperiod på 6 - 8 veckor skrev jag då. Jo tjohej du - jag håller fortfarande på att acceptera. Det senaste halvåret har varit ett stålbad och jag ger fingret åt min gamla devis "att den som inte ser till att vara fysiskt aktiv måste så småningom avsätta tid till att vara sjuk". Hade verkligen önskat att det varit en sanning - men för mig och många andra är det inte så. Det är med en udd av bitterhet jag konstaterar detta och med ironi har jag själv gett mig epitetet "bitter bitch".

 

 

Det som hänt är att min höftledsartros accelererat det senaste året. Till slut gick jag omkring med en inre bild av det där benranglet en minns från naturkunskapssalen. I min vänstra höft har brosket helt försvunnit och ben skavde mot ben med benfragment som lossnade och levde ett eget liv i höftleden. Senaste halvåret har jag varenda minut av dygnet kunnat sjunga eller hellre gråta "det gör ont, det gör ont...". Jag har kämpat på ska ni veta fastän värken lurat av mig all energi och däckat mig i soffan så snart jag kommit hem från jobbet. Jag hade olika strategier för att klara dagarna och ibland fick strategin gälla timme för timme.

 

 

Svårt var det också med den husläkare jag gick hos som av någon anledning inte trodde det var artros utan skickade mig på ultraljud för ljumskbrock, röntgen av ryggdiskar m.m. Till slut gick jag till en privat ortoped för en "second opinion". Han sa att det var klockrena symtom på artros. Trots det ville inte min husläkare hjälpa mig vidare utan jag fick ett brev där det stod "om du fortfarande har ont får du återkomma". Som om artrosvärk är något som plötsligt går över! Jag blev lite nedslagen av detta men när värken efter några månader blev ännu värre så insåg jag att något måste göras och bytte vårdcentral och husläkare. Sen gick det snabbt.

 

 

 

Röntgen i oktober och besked från nya husläkaren om att det såg illa ut. Remiss till vårdcentralens ortoped som jag träffade den 1 december. Det såg illa ut sa han också men det är du som bestämmer om du vill ha remiss för operation eller inte. Där satt operationsrädda jag med en stor klump inombords och försökte ställa vettiga frågor - det gick sådär. Till slut bestämde jag mig för att han fick skriva en remiss. Han förklarade noggrant om hur det går till med egenremiss och mellan raderna var det lätt att förstå att det var ett sätt att få det gjort snabbare. Jag fick ett stort förtroende för ortopeden men gick ändå därifrån med en stor klump i magen. Ångesten slog ner som en åskblixt och blixtrade och dundrade tills dess att jag slog upp ögonen på uppvaket efter operationen.

 

 

Jag gick hem och diskuterade med min man om livskvalitet etc. Sen skrev jag med skakiga händer en egenremiss till Capio movement och önskade den ortoped jag träffat som utförare och så blev det. Tre månader tog det av ångest medan jag väntade. Jag var aldrig hungrig och energin kom aldrig upp på plussidan. Jag blev sjukskriven på halvtid vilket påverkade smärtan positivt eftersom jag kunde vila mer. Men tiden från 1 dec fram till 14 mars vill jag helst lägga krypterad på en oåtkomlig plats i min minnesbank.

 

 

På grund av min operationsfobi gick jag regelbundet hos en kurator under denna tid och det hjälpte mig. Jag var livrädd för att få delar av min kropp bortsågade och utbytta. Jag var livrädd för att bli ryggmärgsbedövad. Jag var livrädd för att få sjukhusbakterier. Hur mycket det än redovisades av positiv statistik och rutiningrepp så rådde det inte på min ångest. Rent intellektuellt förstod jag ju att min rädsla som framkallade ångesten i princip var obefogad. Men känslor är oerhört starka och jag lyckades inte resonera förnuftigt med mig själv. Samtalen med kuratorn var mitt andningshål.

 

 

Nu har det gått 3,5 veckor efter operationen. Och jag är så glad och framför allt lättat. Nästan så jag svävar fram, nåja jag kan gå utan att vanka som en anka. Har fått tillbaka min energi och får lägga band på mig för att inte rehabträna för mycket. En del begränsningar i hur jag får röra mig nu de tre första månaderna är lätt att acceptera. Jag har blivit en fena på kryckgång och hanterar strumpådragaren som om jag aldrig gjort annat. Och det allra bästa - smärtan är borta och kanske min operationsfobi också. En stor ödmjukhet inför funktionshinder och ångest bär jag nu med mig. Dessutom en stor tacksamhet för att jag till slut fick den vård jag behövde. Jag har artros även i höger höft och en operation kommer att behöva göras så småningom. En höftledsprotes har rätt lång livslängd om en inte springer och hoppar. Min bästa grenar framåt kommer att vara cykling och vandringar. Jag ska också gå en golfkurs i sommar så min man får sällskap på golfbanan.