gunvormaazon

fortsättning....

 

Joggingvågen hade nu fått  ordentligt fäste. Vanliga människor började springa för att må bra och för att få god hälsa både fysiskt och mentalt. Jag var inte längre ensam tjej i joggingspåren. Joggingskor hade utvecklats och joggingspår underhölls och markerades. Blå markering 2,5 km, gul markering 5 km och grön markering  10 km. New York marathon arrangerades första gången 1970 och Stockholms marathon hade premiär 4 augusti 1979 och låg alltså några år fram i tiden. Även om de första "riktiga" joggingskor jag köpte kallades marathonskor så hade jag inga tankar på att springa 42 195 m eller att tävla överhuvudtaget.

 

Jag fortsatte min regelbundna jogging med uppehåll vintertid. Det var en liten kamp att komma igång på våren när det torkat upp i spåren. Det fanns flera motionsspår i och runt staden där jag bodde. På helgerna tog jag ofta cykeln och växlade mellan olika spår. Det hände att jag cyklade den dryga halvmilen till spåren i Ryssbergen, sprang 5  eller 10 km och cyklade hem igen Jag kunde välja backiga eller flacka spår allt efter humör och dagsform.  Det hände att jag joggade till mitt föräldrahem ca 15 km när jag skulle hälsa på. Då sprang jag en alternativ mindre grusväg där det knappt var någon biltrafik. Jag började springa även  på grusväg/landsväg och kunde då hålla på längre på hösten och börja tidigare på våren.

På jobbet hade den första dataterminalen gjort entré. Flera ärendeslag som tidigare hade handlagts av kommunerna flyttades till försäkringkassan. Jag var alltid nyfiken på det som var nytt och bytte arbetsuppgifter. Jag fick möjlighet att under några månader på hösten bli utlånad till Riksförsäkringsverket (RFV) i Sundsvall. Där arbeta jag på "genomförandejouren", dit försäkringskassor ute i landet  bl.a. kunde vända sig med frågor om hur ärenden som flyttades över från kommunerna skulle registreras i de nya dataterminalerna. Jag fortsatte med mina joggingturer under hösten i Sundsvall och utforskade staden joggande. De helger jag inte åkte hem blev det långa vandringar på stadsbergen oftast ensam. Jag var en ensam joggare och trivdes med att inter behöva ta hänsyn till någon annan och att kunna springa i mitt eget tempo. Ibland tittade jag på armbandsuret och jag såg att jag blivit bra mycket snabbare på en 5 km-runda än jag varit tidigare. Men tiden var inte viktig för mig, jag sparang därför att jag kunde och för att det var lustfyllt. Senare lärde jag mig att det var endorfiner som frigjordes och skapade den sköna känslan.

 

Hemma hade jag träffat på en kille som jag varit klasskompis med i folkskolan. Vi började umgås som kompisar. Han hade varit ute i världen en del men jobbade nu. På fritiden tränade han ett ishockeylag med småkillar tillsammans med en annan kille. De två planerade en resa till alperna för utförsåkning. Jag tyckte det lät spännande. Dels att åka utomlands, dels att pröva på utförsåkning. Jag frågade om jag fick hänga på och min barndomskompis såg till att vi träffades alla tre på stans diskotek. Tränarkollegan visade sig vara en glad  och charmig kille med Frank Andersson-look. Blond, blåögd, lite uppnäsa och fräknar. Vi gillade varandra direkt och hade en trevlig diskokväll. I januari flög jag med dessa två jämnåriga killar på min första utlandsresa till den lilla alpbyn Nauders i Österrike nära den italienska gränsen. Jag hade åkt längskidor som barn och flängt med dem utför diverse mindre backar vid mitt barndomshem. Alperna, utförsåkning och slalomutrustning var någor helt nytt. Första dagen var det pistvisning. Mina killkompisar som hade egen utrustning hjälpte mig prova ut och hyra skidutrustning och sen hängde jag med på guidad pistvisning. Vi åkte stolslift en bra bit upp i alpbackarna. Det var storslaget med alptoppar åt alla håll och massor av snö. Jag kände mig inte så hemma i min slalomutrustning, hade ju aldrig tidigare haft ett par slalompjäxor på fötterna. Pistguiden och de flesta i gruppen hade kastat sig iväg nerför backen innan jag krånglat mig ur stolsliften. Som tur var väntade min barndomskompis på mig. Nu stod jag där i min rätt otymplig och obekväma utrustning. Framför mig såg jag ett smalt stup som dessutom efter 10 -15 meter svängde skarpt till vänster så jag inte kunde se hur fortsättningen av backen såg ut. En hel flock hästar galopperade i bröstet och trots kylan kände jag hur mina porer ångade ångest.

 

Fortsättning följer...