"Tankens vindlar Om språk, minne och berättande" av Peter Gärdenfors


 Tankens vindlar

Första meningen: ”Under mycket lång period av människans historia har det inte funnits något talat språk.”


En del fackböcker är mer spännande än den mest thrillerartade skönlitteraturen. Så upplevde i alla fall  jag ”Tankens vindlar…”.  Jag tycker det Peter Gärdenfors tar upp är spännande och superintressant . Rekommenderar verkligen läsning av denna bok som tar upp "Språket och tankens gryning", "Medvetande, minne och emotioner" samt "Berättande, lärande och den nya tekniken".


Måste bara delge er några rader ur förordet:


”Vi tror att vi vet vad vi tänker på. Vi upplever att vi kan uttrycka våra tankar med språkets hjälp. Men i själva verket är det bara en begränsad del av tankens vindlar som vi medvetet kan reflektera över. Samma sak gäller minnet: Vi tror att vi kan lita på det när vi tar fram händelser ur vårt inre. Det känns som om vi återupplever episoden som den verkligen var. Men tanken svindlar oss: det vi minns är ofta försköningar, efterkonstruktioner eller rena påhitt. Det egensinniga minnet påverkar naturligtvis också hur vi konstruerar våra berättelser. Det är inte så konstigt att det inte syns i språket om det som berättas är fakta eller fiktion.”


Jag har ofta funderat över fakta/fiktion/sanning när jag läser t.ex. memoarer, biografier och livsöden. Jag har tänkt att det är skribentens sanning jag läser. Peter Gärdenfors får mig att fundera ett steg till. När det gäller upplevelser finns ingen sanning  - det går alltid att göra och görs också nya tankekonstruktioner om det man upplever att man upplevt!


Astrid Lindgren kallade sina berättelser för ”mina påhitt” – hon var en alltigenom klok människa, tycker jag.  Hmm – undrar vad som är rena påhitt i min egen minnesbrunn?

 

Läst | |
Upp