Träd - avsnitt 2
Jag vandrar eller joggar gärna på skogsstigar där träd håller mig sällskap. Vissa träd blir mina personliga vänner. Tallen vid Lilla Aspdalen är ett sådant träd. På markerna runt Lilla Aspdalen har människor haft boplats sen stenåldern. Deras stenyxor finns på museet i Nyköpings hus. När jag lutar mig mot Aspdalstallens skrovliga skinn känns det som en kultplats även om tallen inte fanns när stenyxor användes. Jag upplever en slags förnimmelse i atmosfären av något ursprungligt, något översinnligt som inte kan förklaras. Jag känner mig vördnadsfull inför gamla träd. På något sätt berättar de med sin tystnad en ursprunglig berättelse – ta dig tid att lyssna nån gång!
Till Lilla Aspdalen kan man numera komma genom att vandra på sörmlandsleden. Det finns också små grusvägar som leder dit. Senast jag vandrade den gamla grusväg över skogen, som jag brukar ta när jag vill krama om den gamla tallen, så hade skogen också vandrat ut på vägen. Tidigare gick där att köra, men nu har en björk skjutit i höjden i grusvägens gröna mittsträng. Ja, den gröna mittsträngen har också brett ut sig. Det som en gång var en grusväg är numera en grästäckt stig. Växtligheten har sakta med säkert återerövrat kultiverad mark. Hoppas kunna besöka "min" tall senare i år.