gunvormaazon

Tonåringar läser ofta eländesskildringar så gjorde också jag. De eländesskildringar som stod till buds när jag var i tonåren var bl.a. överlevnadsskildringar från förintelsen. Jag gick till bibblan och lånade och läste alla jag kom över inkl. en hel del romaner från andra världskriget. Jag läste så många starka överlevnadsberättelser att jag till slut var tvungen att välja annat - det jag läste påverkade mig för mycket!

Med detta i bagaget har Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lódz” (Augustprisvinnare 2009) funnits i att-läsa-högen sen julen 2009. Den har uppfodrande sneglat på mig och ljudlöst ropat - LÄS!  Det behövdes en flytt och lite ledig tid innan jag vågade närma mig berättelsen. Efter att ha läst recensioner, tittat på omslagsfotot och ögnat igenom baksidetexten visste jag att jag skulle ha svårt att värja mig mot de bilder som jag visste skulle ropa, skrika, gråta på min inre filmduk. Än värre känns det när jag vet att detta vansinne upprepats på andra platser efter andra världskriget – Kambodja, Rwande, Uganda, Balkanhalvön…  ”Verkligheten är alltid är värre än dikten” –  sa en kvinnlig författare från Balkanhalvön i en intervju jag såg för några år sedan. Som läsare har jag svårt att ta in vad ofrihet, hunger, köld, skräck, förtvivlan och död gör med människor. Funderar över vem/vad jag själv skulle blivit under sådana förhållanden?  Steve Sem-Sandbergs text försätter mig i ett lugubert stämningsläge -  men jag säger ändå – LÄS!