gunvormaazon

Så har det hänt – jag har gått och kärat ner mig och undrar precis som Leonard Cohen om det finns något botemedel? Mina tankar går hela tiden till föremålet för min kärlek. Timmy heter han. Bara en gång har jag träffat honom och det räckte för att jag skulle börja drömma om ett mera komplett liv tillsammans med honom. Jag sitter i köket och undra hur det skulle vara med hans sällskap här och nu. Närmre en sann här-och-nu-expert kan jag nog knappast komma. Han verkar så himla tillfreds med allt – harmoniskt, accepterande och han lyssnar utan att avbryta eller byta samtalsämne. Får mig att tänka på buddistisk godhet och att goda vibbar brukar smitta av sig! Kanske jag skulle bli en bättre människa i hans sällskap?
Jag väger för och emot - vet att om jag träffar honom igen får jag ännu svårare att tänka mig ett liv utan honom. Sen kanske det inte är helt okomplicerat om inte maken är med på att låta min nya kärlek flytta hit! Och hur är det nu med förälskelse och kärlek? Det kanske bara är en förälskelse – av övergående art! Han är ju som han är och kommer inte att utvecklas utan det är ju vissa saker jag behöver sköta om ifall han flyttar hit. Inte kan han följa med överallt heller utan måste inackorderas ibland. Och när jag börjar jobba, blir han inte lite väl ensam då?

Jag lyssnar på Leonard Cohen och väger för och emot! Det finns nog ingen bot eller…!