Träd - avsnitt 3
Jag har ju nyligen flyttat mina bopålar och slagit mig ner i södra landsändan nära Pålsjö skog som jag numera betraktar som ”min skog”. Just nu är Pålsjö skog avklädd och naken och jag tänker att träden fryser om rötterna och kanske om de yttersta grenarna som vinkar åt mig när jag kommer joggande på Pålsjöskogsstigarna. Jag känner mig hemma bland ekar och bokar och ser fram emot att få följa den våryra som komma skall med stigande sav och bristande knoppar. Jag kan blunda ett kort ögonblick under joggingturen och se den gröna genomskinliga skirheten och känna dofterna som solen väcker till liv. Jag längtar! Och tänker på min alldeles egna ek därhemma på gården .
I den skog där mina första trädförälskelser spirade finns en alldeles ensam ek i slutet av en skogsbacke strax intill ett fält. Runt eken finns en trollsk och mytisk aura eftersom den är den enda i sitt slag just i de här markerna. Många gånger har jag gått dit - samlat bruna fina ekollon, hållit dem i handen och känt på den glatta ytan, suttit lutad mot stammen med mina fantasier om hur ekens liv börjat på just denna plats. Kanske ett ekollon legat i jorden på platsen i många tusen år innan det grott och börjat växa. Eller har någon ekorre varit och hämtat sitt vinterförråd långt, långt borta och tappat ett dyrbart ekollon just på den här platsen. Eller min favoritfantasi - en liten fattig hemlös flicka på vandring har stoppat några ekollon i förklädesfickan och sen efter en lång dagsvandring sovit på platsen och så har ett ekollon fallit ur fickan och blivit till detta träd. Jag har frågat eken - men ekar är tystlåtna och håller hårt i all den vetskap de samlar på sig under sin långa livstid. Hörde häromveckan på naturmorron i P1 att ”ekar växer i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år”. Tänk om ekarna tog bladen från munnen och berättade – jag skulle sitta på första ek-parkett!